Brorsan på besök

Igår var brorsan och Sindy på besök. Jag glömde ju ta kort! Fast jag hann ta kort på mina och Alex muffins som vi hade gjort, fina väl?
Sindy hjälpte mig med babymassage (vad duktig hon är) så att vi ska kunna hjälpa gos-Erik när han har ont i magen. Pia, en annan vän var här för några dagar sen och visade zonterapi så nu ska vi nog få bukt med hans pruttiga mage.
Johanna, Freddan och Arvid kom och käkade Thai med oss på kvällen. Trevligt, trevligt.

Tjejpromenaden 2008

Så var det dax för tjejpromenaden igen. I år var vi 30 glada och hurtiga tjejer som trampade runt i Harplinge med trevlig dricka (för mig = vatten) i ryggsäckarna och lekar och gotte på vägen. Erik följde med hela dagen och har nu gått sin första mil. Det gick kanon! Tack till Lina, Karolina och Johanna som höll i spektaklet i år.

Eriks födelse

Gud vad jag längtade efter ett endaste tecken på att vi snart skulle få träffa vår lille guldklimp. Dagarna segade sig fram och beräknade födelsedagen gick förbi trots att jag varit säker på att få före.
Lördagen den 7/6 vid tio-tiden på förmiddagen började jag få småvärkar. Vid tolv insåg jag att de var regelbundna och det började allt pirra i magen. Jag åkte med fika till crossbanan där barnen och pappa Nicklas spenderade eftermiddagen. Jag berättade att det startat lite smått och det var nästan ännu mer spännande nu. Jag ville gärna att de skulle göra ondare så att jag fick prova min profylaxandning men de kom så fint var femte minut utan att göra ondare än att jag kunde prata som om inget hade hänt. Folk kom på besök under kvällen och de märkte ingenting och jag ville helst leva i lilla lyckliga bubblan en stund själv om det nu skulle stanna av. Kvällen gick och jag insåg att detta blir (som vanligt när jag föder barn) en långdragen historia.
Vid 22-tiden tappade jag upp ett bad och knaprade i mig panodil för att kunna sova. Jag satte mig ner i badet och precis då rann det till mellan benen, jag reste mig upp och det rann vatten längs benen. –Niiiiicke, viskade jag. Barnen hade precis lagt sig och jag ville inte väcka dem. Det rann mer längs benen och jag insåg att det förmodligen inte var slemproppen utan vattnet som kom. Vattnet har inte gått vid mina tidigare förlossningar utan de har tagit sönder hinnorna senare. På grund av min blödningsbenägenhet så hade jag fått en maxtid på 24 timmar aktiv förlossning så nu visste vi att snart kommer vi att få träffa Erik.
Jag ringde förlossningen och vi fick komma in. Jag hade då sett att vattnet inte var så fint i färgen och det visade sig att han bajsat i vattnet.
00.15 skrivs vi in. CTG-kurvan visar fina hjärtljud och regelbundna, svaga värkar men vi får inte åka hem eftersom vattnet är mekonium-färgat. De vill stanna av förlossningsarbetet under natten men jag vill inte ta några mediciner och framförallt inte petidin som går över till fostret. Jag får akupunktur (”Whiskeypinne”) och alvedon men det går inte att sova. Nicke sover en stund medans jag vaggar, fnittrar och lyssnar på musik. Under sennatten sover jag tre timmar av ren utmattning. Vattnet fortsätter komma då och då.
Vi äter frukost och går sen på en lång promenad. Värkarna börjar kännas. Jag får andas min profylax och det går kanonbra. När vi kommer tillbaka vid 11 är jag öppen 4 cm. Jag inser ännu en gång att detta kommer att ta tid. Jag är ändå på jättebra humör och inte alls utarbetad utan pirrig och förväntansfull. Jag andas lite lustgas på eftermiddagen men det går bra utan med.
Vid 15 kommer dr Kamis och sätter skalpel för att få bra kontroll på fosterljuden. Jag har inte öppnat mig nått mer och jag blir erbjuden ryggbedövning för att slappna av. Jag tycker själv att jag slappnar av men tackar ja om de tror att det kommer att ge bra effekt. Jag inser sen att de vill dra igång värkstimulerande för att påskynda förlossningen, säkert för att den ska vara klar inom 24 timmar. Jag känner verkligen att alla är ute efter att ge mig en vaginal förlossning som är min allra högsta önskan.
Ryggbedövning, vilket himmelrike. Kanske hade jag ganska ont ändå. Nu känns det nästan ingenting. Jag gör allt för att ”slappna av”. Tänker att jag kanske spänt mig utan att veta om det. Vi har det mysigt jag och Nicke. Jag tänker på de som är oroliga hemma och som inte vet att nu sitter vi här och skrattar. Kommer inte ihåg om kanske Nicke ringde hem till barnen förresten.
Jag börjar känna av värkarna lite mer framåt kvällen. Lite tryck nedåt. 21.45 är jag öppen 9 cm och blir så otroligt glad. Det ser ut som att vi kommer att få honom den naturliga vägen.
Jag har lite ont på ena sidan nere i magen och barnmorskan tror att det är ryggbedövningen som släppt lite snett. Den kommer ju ändå inte att fungera för krystvärkarna så den stängs av. Jag blir lite nervös igen. Jag minns krystvärkarna med Alex som helt ok men när man vet vad man ska trycka ut så blir man allt lite darrig igen.
Jag är uppe och går hela tiden. Vill inte bli liggande och det känns bättre att vanka. Trycket nedåt börjar bli jobbigt. Jag tar lustgasen igen och stånkar i den. Väntar på krystvärkarna men barnmorskan trodde att det skulle ta nån timme till. 22.15 trycker det ordentligt. Backar mot sängkanten och klättrar upp så att jag står på knä i sängen och håller mig i gåstolen. –Ta emot honom, säger jag till Nicke. –Va???, säger Nicke. –Han kommer…(nu skrattade jag lite med, vilken fantastisk känsla att känns sig helt orädd) Nicke vågar inte gå ifrån mig utan gör sig beredd på att ta emot. Då kommer en barnmorska in som vänder i dörren och skriker –Nu föder vi barn här. Rummet blir fullt av folk. Jag får visst inte stå på knä och föda, de vill ha lite bättre koll så jag får snabbt lägga mig ner i rygg-sittande. Jag får hålla tillbaka lite för att slippa spricka men sen kan jag inte hålla emot utan trycker ut honom. Det tar två krystvärkar och när jag måste stanna med halva honom ute är det inte skönt kan jag lova. Men det är inte outhärdligt och jag och Nicke hinner faktiskt skratta lite här med.
Lyckan är total när en liten Erik kommer upp på min mage. Jag är förvirrad och glad och krystar ut moderkakan utan problem och blir lite sydd här och var men det gör ingenting. Nickes kommentar när Erik kommer ut är bara –Kolla, han liknar mej!
Vi ligger i lite över en timme i lyckoruset. Vi hinner ringa våra föräldrar också som blir glada att allt är över.

Efter Eriks födelse, läses inte av känsliga

Jag blöder mer och mer. Först tror de att livmodern är trött och inte vill dra ihop sig (som med Johan). Jag får livmoderssammandragande medicin, vilket inte hjälper. Sen tror de att det, trots att den såg hel ut, är en del av moderkakan som finns kvar. Min livmoder fylls om och om igen med blod samtidigt som den drar ihop sig och det börjar göra ont. Jag börjar inse allvaret när jag ser badet av blod omkring mig. Jag börjar även se allvaret i sköterskor och läkare. Jag fryser och krampar. Jag ser lille Erik i Nickes famn och vågar inte titta mer för att inte bli hysterisk. Jag hissas över med huvudet nedåt och rullas iväg för operation. De säger till Nicke –Klarar du dig nu? Nickes röst är lugn men annorlunda och han säger -Vad har jag för val? Senare säger läkaren att jag har en mycket stabil och lugn man. Fast jag tror inte att de ser hur han verkligen mår inombords.Själv gick jag in i ett apatiskt tillstånd för att slippa dödsångesten. Fy fan vad ont det gör nu. Jag vill bara skrika men det gör ju inget bättre så jag ligger tyst förutom när jag ibland viskar –Söv mig, eller –Jag fryser. Många snälla röster pratar med mig eller klappar mig, det är väl konstigt att man känner av det trots att man på alla andra vis är ganska borta. Jag hör skrämmande siffror på antalet liter blod som jag blivit av med. Jag tror att det sista jag hör är 5 liter, till slut blev jag av med 7 liter, allt jag hade. Hb 40 säger någon. Då tänker jag att jag inte kommer att klara mig.Narkosläkaren vill ha 7 ingångar för blodet. De sticker och sticker, men det finns ju inget blod att hitta. Jag känner ingenting längre av allt morfin. Narkosläkaren och gyn-doktorn börjar diskutera och jag undrar om de tror att jag är alldeles medvetslös för de pratar om saker som jag absolut inte vill eller borde höra. De är inte överrens heller utan har olika idéer om hur allt ska gå till. Gyn-läkaren dr Kamis säger senare att det inte får gå till så men att han blev personligt engagerad då han varit med under hela min förlossning och tyckte att han hade bättre överblick.Jag får nått akut-narkos medel som ger hemska syner. Snälla unga sköterskor blir gamla gråa tanter eller i värsta fall spöken eller skelett. Det blixtrar och dundrar och bilder fladdrar förbi.Jag vet faktiskt inte om jag lever längre. Fast det är tydligen vanligt att det känns så med just det narkos-medlet.Jag vaknar många timmar senare på intensiven och ligger länge och tänker och försöker ta in att jag lever samtidigt som jag funderar på hur jag ska reagera om de säger att de tagit bort livmodern. Ska jag säga ”tack” då? Eller kommer jag att gråta? Jag vill verkligen inte gråta, det är det sista jag skulle orka. Är fortfarande jätterädd att tappa kontrollen. Jag vill inte att någon ska se att jag vaknat men plötsligt står någon nära mig och säger –Hej Helene. Jag säger hej och tar modet direkt och frågar om jag kommer att överleva. Fast jag väntar inte på svar utan frågar om min livmoder finns kvar och personen svarar att den finns kvar. Jag säger ”tack” och känner mig ganska glad faktiskt. Sover en stund till och vill sen träffa Nicke och Erik men det dröjer ganska länge tills de får komma. Det var det allra svåraste, att träffa Nicke. Jag ville bara bryta ihop och det ville nog han med, så vi lät bli. Fick se vår lilla guldklimp och har aldrig varit så tacksam i hela mitt liv. Jag bad Nicke ringa barnen och säga att jag var bra igen. När de gick kom tårarna men inte alls hysteriskt, jag är fortfarande lugn och kommer inte att bryta samman heller. Jag är bara glad.Vi lägger detta bakom oss och ser Eriks förlossning som det den var, en positiv händelse.

Nu var han här, vårt tredje underverk...

Tack alla som har sms:at, ringt, mailat. Vi är hemma nu och njuter. Som ni alla säkert vet så hände ju en del och jag ska sätta mig ner och skriva ner det någon dag. Många kramar, välkomna att hälsa på!!!

Ingen bebis...

Läääängtar så nu!!!

Beräknade födelsedagen idag

Idag är han beräknad, lillemannen. Jag har verkligen kämpat för att sätta igång honom idag:

Jag cyklade till skolan, där bestämde jag mig för att cykla med klassen på cykelutflykt till Risarp. Sen cyklade jag hem en snabbis och cyklade tillbaka till skolan och hämtade Johan som skulle ha två kompisar med hem. Vi cyklade hem och nu ikväll åkte vi till Falkenbergs motorbana där en lycklig äkta man skulle köra "bandag". Det borde ju skrämma ut Erik men nejnej, han fick lite hicka, det var allt. Själv var jag livrädd såklart. Johan och Alex tyckte nog att pappa var ganska cool...

Ingen bebis.
Har inte tid heller. Får sitta och vakta fågelungarna som ramlar ut hela tiden.

Vi har ett fågelbo i ett gammalt rör som sticker ut från huset. Tyvärr är det vinklat nedåt (som en rutschkana) och vi har funderat på hur det ska gå för de små fågelungarna där inne. Igår fick vi svaret. I ögonvrån såg jag något ramla ur boet och en liten luddig fågelunge kravlade runt nere i källartrappen. Jag tog ju den och sen blev jag alldeles handfallen, usch, vad gör man nu då? Jag rusade runt med fågelungen i handen och stirrade och pep "-hjääälp, vi måste rädda den". Nicke skulle ut med motorcykeln och sa bara att det "ordnar du nog". Tillslut lyckades jag få upp en stege och jag lade in lilla fågelungen igen. Alex karvade till lite frigolit som vi satte fast i nederkant. Nu är det kanonbra och ungarna kan inte ramla ut lika lätt. Sista sekunden tror jag för nu är de nästan ända framme, hela gänget fågelungar. Herr och fru fågel såg skeptiska ut först men nu flyger de ut och in som om inget hänt igen.
Min egna bebis vill inte komma ut. Jag lär väl gå över tiden. Jag som var så säker på ett maj-barn. Ska lille Erik bli lika envis när han kommer ut också?