Efter Eriks födelse, läses inte av känsliga

Jag blöder mer och mer. Först tror de att livmodern är trött och inte vill dra ihop sig (som med Johan). Jag får livmoderssammandragande medicin, vilket inte hjälper. Sen tror de att det, trots att den såg hel ut, är en del av moderkakan som finns kvar. Min livmoder fylls om och om igen med blod samtidigt som den drar ihop sig och det börjar göra ont. Jag börjar inse allvaret när jag ser badet av blod omkring mig. Jag börjar även se allvaret i sköterskor och läkare. Jag fryser och krampar. Jag ser lille Erik i Nickes famn och vågar inte titta mer för att inte bli hysterisk. Jag hissas över med huvudet nedåt och rullas iväg för operation. De säger till Nicke –Klarar du dig nu? Nickes röst är lugn men annorlunda och han säger -Vad har jag för val? Senare säger läkaren att jag har en mycket stabil och lugn man. Fast jag tror inte att de ser hur han verkligen mår inombords.Själv gick jag in i ett apatiskt tillstånd för att slippa dödsångesten. Fy fan vad ont det gör nu. Jag vill bara skrika men det gör ju inget bättre så jag ligger tyst förutom när jag ibland viskar –Söv mig, eller –Jag fryser. Många snälla röster pratar med mig eller klappar mig, det är väl konstigt att man känner av det trots att man på alla andra vis är ganska borta. Jag hör skrämmande siffror på antalet liter blod som jag blivit av med. Jag tror att det sista jag hör är 5 liter, till slut blev jag av med 7 liter, allt jag hade. Hb 40 säger någon. Då tänker jag att jag inte kommer att klara mig.Narkosläkaren vill ha 7 ingångar för blodet. De sticker och sticker, men det finns ju inget blod att hitta. Jag känner ingenting längre av allt morfin. Narkosläkaren och gyn-doktorn börjar diskutera och jag undrar om de tror att jag är alldeles medvetslös för de pratar om saker som jag absolut inte vill eller borde höra. De är inte överrens heller utan har olika idéer om hur allt ska gå till. Gyn-läkaren dr Kamis säger senare att det inte får gå till så men att han blev personligt engagerad då han varit med under hela min förlossning och tyckte att han hade bättre överblick.Jag får nått akut-narkos medel som ger hemska syner. Snälla unga sköterskor blir gamla gråa tanter eller i värsta fall spöken eller skelett. Det blixtrar och dundrar och bilder fladdrar förbi.Jag vet faktiskt inte om jag lever längre. Fast det är tydligen vanligt att det känns så med just det narkos-medlet.Jag vaknar många timmar senare på intensiven och ligger länge och tänker och försöker ta in att jag lever samtidigt som jag funderar på hur jag ska reagera om de säger att de tagit bort livmodern. Ska jag säga ”tack” då? Eller kommer jag att gråta? Jag vill verkligen inte gråta, det är det sista jag skulle orka. Är fortfarande jätterädd att tappa kontrollen. Jag vill inte att någon ska se att jag vaknat men plötsligt står någon nära mig och säger –Hej Helene. Jag säger hej och tar modet direkt och frågar om jag kommer att överleva. Fast jag väntar inte på svar utan frågar om min livmoder finns kvar och personen svarar att den finns kvar. Jag säger ”tack” och känner mig ganska glad faktiskt. Sover en stund till och vill sen träffa Nicke och Erik men det dröjer ganska länge tills de får komma. Det var det allra svåraste, att träffa Nicke. Jag ville bara bryta ihop och det ville nog han med, så vi lät bli. Fick se vår lilla guldklimp och har aldrig varit så tacksam i hela mitt liv. Jag bad Nicke ringa barnen och säga att jag var bra igen. När de gick kom tårarna men inte alls hysteriskt, jag är fortfarande lugn och kommer inte att bryta samman heller. Jag är bara glad.Vi lägger detta bakom oss och ser Eriks förlossning som det den var, en positiv händelse.