Gud vad jag längtade efter ett endaste tecken på att vi snart skulle få träffa vår lille guldklimp. Dagarna segade sig fram och beräknade födelsedagen gick förbi trots att jag varit säker på att få före.
Lördagen den 7/6 vid tio-tiden på förmiddagen började jag få småvärkar. Vid tolv insåg jag att de var regelbundna och det började allt pirra i magen. Jag åkte med fika till crossbanan där barnen och pappa Nicklas spenderade eftermiddagen. Jag berättade att det startat lite smått och det var nästan ännu mer spännande nu. Jag ville gärna att de skulle göra ondare så att jag fick prova min profylaxandning men de kom så fint var femte minut utan att göra ondare än att jag kunde prata som om inget hade hänt. Folk kom på besök under kvällen och de märkte ingenting och jag ville helst leva i lilla lyckliga bubblan en stund själv om det nu skulle stanna av. Kvällen gick och jag insåg att detta blir (som vanligt när jag föder barn) en långdragen historia.
Vid 22-tiden tappade jag upp ett bad och knaprade i mig panodil för att kunna sova. Jag satte mig ner i badet och precis då rann det till mellan benen, jag reste mig upp och det rann vatten längs benen. –Niiiiicke, viskade jag. Barnen hade precis lagt sig och jag ville inte väcka dem. Det rann mer längs benen och jag insåg att det förmodligen inte var slemproppen utan vattnet som kom. Vattnet har inte gått vid mina tidigare förlossningar utan de har tagit sönder hinnorna senare. På grund av min blödningsbenägenhet så hade jag fått en maxtid på 24 timmar aktiv förlossning så nu visste vi att snart kommer vi att få träffa Erik.
Jag ringde förlossningen och vi fick komma in. Jag hade då sett att vattnet inte var så fint i färgen och det visade sig att han bajsat i vattnet.
00.15 skrivs vi in. CTG-kurvan visar fina hjärtljud och regelbundna, svaga värkar men vi får inte åka hem eftersom vattnet är mekonium-färgat. De vill stanna av förlossningsarbetet under natten men jag vill inte ta några mediciner och framförallt inte petidin som går över till fostret. Jag får akupunktur (”Whiskeypinne”) och alvedon men det går inte att sova. Nicke sover en stund medans jag vaggar, fnittrar och lyssnar på musik. Under sennatten sover jag tre timmar av ren utmattning. Vattnet fortsätter komma då och då.
Vi äter frukost och går sen på en lång promenad. Värkarna börjar kännas. Jag får andas min profylax och det går kanonbra. När vi kommer tillbaka vid 11 är jag öppen 4 cm. Jag inser ännu en gång att detta kommer att ta tid. Jag är ändå på jättebra humör och inte alls utarbetad utan pirrig och förväntansfull. Jag andas lite lustgas på eftermiddagen men det går bra utan med.
Vid 15 kommer dr Kamis och sätter skalpel för att få bra kontroll på fosterljuden. Jag har inte öppnat mig nått mer och jag blir erbjuden ryggbedövning för att slappna av. Jag tycker själv att jag slappnar av men tackar ja om de tror att det kommer att ge bra effekt. Jag inser sen att de vill dra igång värkstimulerande för att påskynda förlossningen, säkert för att den ska vara klar inom 24 timmar. Jag känner verkligen att alla är ute efter att ge mig en vaginal förlossning som är min allra högsta önskan.
Ryggbedövning, vilket himmelrike. Kanske hade jag ganska ont ändå. Nu känns det nästan ingenting. Jag gör allt för att ”slappna av”. Tänker att jag kanske spänt mig utan att veta om det. Vi har det mysigt jag och Nicke. Jag tänker på de som är oroliga hemma och som inte vet att nu sitter vi här och skrattar. Kommer inte ihåg om kanske Nicke ringde hem till barnen förresten.
Jag börjar känna av värkarna lite mer framåt kvällen. Lite tryck nedåt. 21.45 är jag öppen 9 cm och blir så otroligt glad. Det ser ut som att vi kommer att få honom den naturliga vägen.
Jag har lite ont på ena sidan nere i magen och barnmorskan tror att det är ryggbedövningen som släppt lite snett. Den kommer ju ändå inte att fungera för krystvärkarna så den stängs av. Jag blir lite nervös igen. Jag minns krystvärkarna med Alex som helt ok men när man vet vad man ska trycka ut så blir man allt lite darrig igen.
Jag är uppe och går hela tiden. Vill inte bli liggande och det känns bättre att vanka. Trycket nedåt börjar bli jobbigt. Jag tar lustgasen igen och stånkar i den. Väntar på krystvärkarna men barnmorskan trodde att det skulle ta nån timme till. 22.15 trycker det ordentligt. Backar mot sängkanten och klättrar upp så att jag står på knä i sängen och håller mig i gåstolen. –Ta emot honom, säger jag till Nicke. –Va???, säger Nicke. –Han kommer…(nu skrattade jag lite med, vilken fantastisk känsla att känns sig helt orädd) Nicke vågar inte gå ifrån mig utan gör sig beredd på att ta emot. Då kommer en barnmorska in som vänder i dörren och skriker –Nu föder vi barn här. Rummet blir fullt av folk. Jag får visst inte stå på knä och föda, de vill ha lite bättre koll så jag får snabbt lägga mig ner i rygg-sittande. Jag får hålla tillbaka lite för att slippa spricka men sen kan jag inte hålla emot utan trycker ut honom. Det tar två krystvärkar och när jag måste stanna med halva honom ute är det inte skönt kan jag lova. Men det är inte outhärdligt och jag och Nicke hinner faktiskt skratta lite här med.
Lyckan är total när en liten Erik kommer upp på min mage. Jag är förvirrad och glad och krystar ut moderkakan utan problem och blir lite sydd här och var men det gör ingenting. Nickes kommentar när Erik kommer ut är bara –Kolla, han liknar mej!
Vi ligger i lite över en timme i lyckoruset. Vi hinner ringa våra föräldrar också som blir glada att allt är över.
Lördagen den 7/6 vid tio-tiden på förmiddagen började jag få småvärkar. Vid tolv insåg jag att de var regelbundna och det började allt pirra i magen. Jag åkte med fika till crossbanan där barnen och pappa Nicklas spenderade eftermiddagen. Jag berättade att det startat lite smått och det var nästan ännu mer spännande nu. Jag ville gärna att de skulle göra ondare så att jag fick prova min profylaxandning men de kom så fint var femte minut utan att göra ondare än att jag kunde prata som om inget hade hänt. Folk kom på besök under kvällen och de märkte ingenting och jag ville helst leva i lilla lyckliga bubblan en stund själv om det nu skulle stanna av. Kvällen gick och jag insåg att detta blir (som vanligt när jag föder barn) en långdragen historia.
Vid 22-tiden tappade jag upp ett bad och knaprade i mig panodil för att kunna sova. Jag satte mig ner i badet och precis då rann det till mellan benen, jag reste mig upp och det rann vatten längs benen. –Niiiiicke, viskade jag. Barnen hade precis lagt sig och jag ville inte väcka dem. Det rann mer längs benen och jag insåg att det förmodligen inte var slemproppen utan vattnet som kom. Vattnet har inte gått vid mina tidigare förlossningar utan de har tagit sönder hinnorna senare. På grund av min blödningsbenägenhet så hade jag fått en maxtid på 24 timmar aktiv förlossning så nu visste vi att snart kommer vi att få träffa Erik.
Jag ringde förlossningen och vi fick komma in. Jag hade då sett att vattnet inte var så fint i färgen och det visade sig att han bajsat i vattnet.
00.15 skrivs vi in. CTG-kurvan visar fina hjärtljud och regelbundna, svaga värkar men vi får inte åka hem eftersom vattnet är mekonium-färgat. De vill stanna av förlossningsarbetet under natten men jag vill inte ta några mediciner och framförallt inte petidin som går över till fostret. Jag får akupunktur (”Whiskeypinne”) och alvedon men det går inte att sova. Nicke sover en stund medans jag vaggar, fnittrar och lyssnar på musik. Under sennatten sover jag tre timmar av ren utmattning. Vattnet fortsätter komma då och då.
Vi äter frukost och går sen på en lång promenad. Värkarna börjar kännas. Jag får andas min profylax och det går kanonbra. När vi kommer tillbaka vid 11 är jag öppen 4 cm. Jag inser ännu en gång att detta kommer att ta tid. Jag är ändå på jättebra humör och inte alls utarbetad utan pirrig och förväntansfull. Jag andas lite lustgas på eftermiddagen men det går bra utan med.
Vid 15 kommer dr Kamis och sätter skalpel för att få bra kontroll på fosterljuden. Jag har inte öppnat mig nått mer och jag blir erbjuden ryggbedövning för att slappna av. Jag tycker själv att jag slappnar av men tackar ja om de tror att det kommer att ge bra effekt. Jag inser sen att de vill dra igång värkstimulerande för att påskynda förlossningen, säkert för att den ska vara klar inom 24 timmar. Jag känner verkligen att alla är ute efter att ge mig en vaginal förlossning som är min allra högsta önskan.
Ryggbedövning, vilket himmelrike. Kanske hade jag ganska ont ändå. Nu känns det nästan ingenting. Jag gör allt för att ”slappna av”. Tänker att jag kanske spänt mig utan att veta om det. Vi har det mysigt jag och Nicke. Jag tänker på de som är oroliga hemma och som inte vet att nu sitter vi här och skrattar. Kommer inte ihåg om kanske Nicke ringde hem till barnen förresten.
Jag börjar känna av värkarna lite mer framåt kvällen. Lite tryck nedåt. 21.45 är jag öppen 9 cm och blir så otroligt glad. Det ser ut som att vi kommer att få honom den naturliga vägen.
Jag har lite ont på ena sidan nere i magen och barnmorskan tror att det är ryggbedövningen som släppt lite snett. Den kommer ju ändå inte att fungera för krystvärkarna så den stängs av. Jag blir lite nervös igen. Jag minns krystvärkarna med Alex som helt ok men när man vet vad man ska trycka ut så blir man allt lite darrig igen.
Jag är uppe och går hela tiden. Vill inte bli liggande och det känns bättre att vanka. Trycket nedåt börjar bli jobbigt. Jag tar lustgasen igen och stånkar i den. Väntar på krystvärkarna men barnmorskan trodde att det skulle ta nån timme till. 22.15 trycker det ordentligt. Backar mot sängkanten och klättrar upp så att jag står på knä i sängen och håller mig i gåstolen. –Ta emot honom, säger jag till Nicke. –Va???, säger Nicke. –Han kommer…(nu skrattade jag lite med, vilken fantastisk känsla att känns sig helt orädd) Nicke vågar inte gå ifrån mig utan gör sig beredd på att ta emot. Då kommer en barnmorska in som vänder i dörren och skriker –Nu föder vi barn här. Rummet blir fullt av folk. Jag får visst inte stå på knä och föda, de vill ha lite bättre koll så jag får snabbt lägga mig ner i rygg-sittande. Jag får hålla tillbaka lite för att slippa spricka men sen kan jag inte hålla emot utan trycker ut honom. Det tar två krystvärkar och när jag måste stanna med halva honom ute är det inte skönt kan jag lova. Men det är inte outhärdligt och jag och Nicke hinner faktiskt skratta lite här med.
Lyckan är total när en liten Erik kommer upp på min mage. Jag är förvirrad och glad och krystar ut moderkakan utan problem och blir lite sydd här och var men det gör ingenting. Nickes kommentar när Erik kommer ut är bara –Kolla, han liknar mej!
Vi ligger i lite över en timme i lyckoruset. Vi hinner ringa våra föräldrar också som blir glada att allt är över.
1 kommentar:
Hej Helene,
Jag är ute på nätet och har sökt på "sprucken livmoder" och hamnade så på din blogg. Jag/vi var precis med om samma sak, att livmodern sprack under förlossningen. Tyvärr hade vi inte procenten på vår sida och våran lilla Erik dog då moderkakan avlossnade i samma veva. Det tog för lång tid innan man fick ut honom.
Var du snittad innan denna förlossning? Varnade läkarna dig att genomför en vaginal förlossning? Ledsen för alla frågor. Letar efter mer fakta om detta då jag aldrig hört talas om det tidigare, samt försöka smälta sorgen på ngt vis.
Kram,
Ylvali
Skicka en kommentar